thestartover

Kanske borde jag börjat för längesen. Närmare bestämt när allt började. Jag minns första gången jag såg honom. Det högg liksom tag i hela mig. Våra blickar möttes aldrig, jag vågade inte kolla in i dom där stora bruna ögonen. Jag visste att jag skulle förlora mig själv i dom. Andra gången undvek jag ögonkontakt igen, men jag sa hej. Han sa hej tillbaka. Hjärtat bultade något fruktansvärt. Tredje gången var jag fast. Han kom mot mig, våra blickar möttes och vi log. Jag fick faktiskt fram ett hej. Efter det är det många möten som är suddiga. Jag var helt borta men jag tror vi pratade lite med varandra. Jag började följa honom på sociala medier. Han följde tillbaka. Vi hoppar fram lite i tiden. Torsdag 11 mars 2015 är en dag som jag aldrig glömmer. Kanske skulle man säga fredag den 12 mars 2015, för det var då allt egentligen hände. Men vi börjar på torsdagen. Dom vann. Jag minns att jag frågade om han var nöjd med matchen. Dom hade liksom kvalat upp till tvåan. Dom var klara. Han svarade sådär. Jag skrattade och log. Han klev på bussen efter matchen, dom skulle fira och jag erbjöd mig att skjutsa hem honom. Kvällen gick så fort, det var dags att skjutsa honom. Vi släppte av en kille i hans lag på vägen. Han hoppades fram och daskade till mig på låret. Tjena snygging, varför finns du på tinder. Jag glömmer aldrig den kommentaren. Jag skrattade igen. Han fick mig alltid att le. Vi pratade hela vägen hem till honom. Jag parkerade bilen och vi fortsatte prata. Timmarna gick. Vi klev ut och kollade på stjärnorna. Helt seriöst så stod vi där under natthimlen och letade efter stjärntecken. Pratade och log mot varandra. Det blev för kallt och vi satte oss i bilen igen. Vi fortsatte prata fram till solen gick upp. Han skulle snart åka iväg till Landvetter och lämna Sverige några dagar. Jag minns att jag blev besviken. Jag ville ju träffa honom igen. Han hade mitt nummer och jag hade nog inte ens hunnit hem förens jag fick ett sms. Vi pratade varje dag när han var borta och jag längtade efter att han skulle komma hem igen. Och få träffa honom på riktigt. Jag minns hur nervös jag var när den dagen väl kom, men så fort jag såg honom blev jag lugn. Jag visste redan då att jag ville ha honom, men var alldeles för feg för att säga det. Efter det här började något som jag aldrig riktigt hängde med på. Han gör något med mig men jag fattar inte vad. Vi kallar det adameffekten.